29 januari

Mitt problem är att jag tror gott om människor. Vem jag än möter. Det spelar egentligen ingen roll vad människor gör mot mig, jag har väldigt svårt för att hata, och jag önskar ofta att jag kunde det. Trots att det många gånger är väldigt skönt. Det tar sådan energi att hata. Men jag är så oändligt trött på att tala bra om människor som sen visar sig vara allt annat än de. Jag har respekt för varje individ, tills de bevisar motsatsen.

Jag litar alltid mest på mig själv, även om det är svårt många gånger det också. Men människor kommer alltid att vara människor i mina ögon, skillnaden är att jag bara tar åt mig av de som har något att säga till om. Och alla dessa löjliga spel, och dramatik och sentimental skit. I dont fucking care anymore, hur orkar människor. Hur i helvete har de tid, och varför gör inte människor något bättre av sitt liv än att irritera, hata och leta fel. Och varför vill man hitta dem, och vem vill man informera dem om? Det är en sådan brist på självrespekt att leta efter sprickor hos andra, en sådan nedvärdering mot livet och sig själv.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0