Han är inte lycklig. Inte hon heller.

Det var märkligt att träffa någon som jag inte kände men som jag ändå kunde få mig att tro att jag hade känt i en livstid, för det var så det kändes. Men tillslut hatade vi varandra så mycket. Vi var tvungna att knäcka varandra, vi slet så hårt i orden att de nästan gick sönder och tappade betydelse. Orden handlade snart inte om oss, det blev en tävling om vem som kunde såra den andra mest. Jag antar att han vann. Det gjorde inte ont i hjärtat speciellt mycket. Det gjorde ont i huvudet, ont av den aggression och den vrede det här hade åstakommit oss. Det gjorde ont i huvudet för att jag inte var redo och det gjorde ont i huvudet för att han gick på så hårt.
 
Det sorligaste av allt är att jag inte känner någonting längre. Att text bara är text. Tomma ord. Känslor jag känt som jag vill känna igen. Som om någon plockat ut mitt hjärta och bara lagt det på hyllan.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0