Gråt när du behöver & släpp taget när de är tid.

Det är något som kryper runt och biter inuti mig. Gnager och klöser och liksom tar sönder mig. Jag har svårt att slappna av i ansiktet då, även fast det inte direkt gör ont. Ögonbrynen nästan skrynklar sig till små elaka tussar och jag biter ihop tänderna för hårt, så att mina läppar bleknar en aning.

Jag förstår inte varför ni vill ta sönder oss, varför ni lägger er i. Alla är vi människor och på de sättet är vi lika! Men vi fungerar på så många olika sätt. Det finns människor som hugger vid första chansen. Det kommer alltid finnas dom som startar snacket och låter någon annan avsluta de, och även folk som tycker illa om dig trots de bara hört dit namn. De spelar ingen roll på vilket sätt vi försöker få det och lägga av, det lär inte sluta , det är en del i att dem ska "kunna leva sitt liv" tror jag. Det bästa som finns är att vara bättre än dom, att vara tyst, så Får de inte den uppmärksamheten de söker efter.

Men jag är så ilsken och i min iver att hålla det undan folk så skärmar jag av. Struntar i sådant där som att blogga, vara social, dansa och allt som igentligen är jennie. för jag vill ju inte att mina texter och bilder enbart ska vara bittra och deppiga.

Det blev mycket så förut ju, i ett ganska långt tag, om någon minns. Jag tror att jag minns, men det kan vara lite sådär som när man ser foton från när man var liten. Tittar, läser, känner igen mig och känslorna och kårarna kryper igen. Längs ryggen, revbenen, halsen.

Grejen är, liksom, att jag vill inte riktigt ha några nya dumma saker att se tillbaka på, och "nästan-komma-ihåg" med bister min, om sisådär ett år till. Jag vill att de gamla skitgrejerna ska vara lite suddiga och att jag ska kunna tänka;

"Dem åren där, då var jag ung och jag hade inte lärt mig att hantera min älskade/hatade 'flicksjäl' ännu men, faktiskt så gick det över och jag slutade, slutade att hamna snett och jag slutade att leva monokromt medan jag vältrade mig i sorgen för det var så mycket med den som fick mig att känna mig trygg när jag egentligen var så manipulerad av mig själv..."

Sen har jag nästan bara kunnat se fina saker efter det. Dom grå dagarna, eller hur det nu var, försvann i allt det positiva. Men hur kunde de bli så? Hur kunde jag hamna här igen? .

Ibland önskar jag; att jag vore sexton igen. Och fick göra om.



Kommentarer
nicki

jag såg dig i magtröja på tempel en gång. jag tänkte "oh my god vilken bitch, vem tror hon att hon är". men det var bara avundsjuka.. det vet jag nu. att du var så cool och självsäker och vågade gå så. jag har mognat och blivit precis sådär självsäker nu (: och du verkar vara en jättehärlig tjej. ville bara berätta det haha

2013-03-12 @ 19:34:25
Svar:

Ja vi tjejer har lätt för att dömma varandra men blev jätte glad av din kommentar & att du är så ärlig :) & tack söta du för att du tycker det :)

2013-03-12 @ 23:12:51


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0