allt de där

En vårdag satt jag på en buss och gjorde mitt bästa för att inte gråta. Jag hade en rosa mp3- spelare där varje spår för stunden förde tankarna till ren tragik. Sanningen var den att jag inte visste exakt vad det var som gjorde mig ledsen. Ville jag gråta för någon annan, för det som gått förlorat? Allra mest ville jag kanske gråta för mig själv. Sedan dess har jag stått på gymnastiksalsgolv, i butiker och på krogtoaletter och ansträngt mig för att vinna kriget mellan mig själv och tårarna. Alltid med tanken ”varför”. Är det för att jag aldrig sa förlåt som jag gråter? Är det för att jag inte fick min vilja igenom? Är det för att jag har dåligt samvete? Är det för att mitt hjärta och min själ är nedsmutsade, endast av mig själv? Tårar av ren egoism. Har det med människans självcentrering att göra, att vi måste beröras själva för att kunna beröras av andra? Och det som inte berör oss det minsta behöver vi inte heller vara ledsna över. För det gör ont när någon oönskad försvinner. Jag fortsätter trotts det gråta av egen olycka. För att det gör ont i mitt hjärta.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0