Ska iväg på möte nu pusshej!

mina älsklingar!!!!!

Var ute en runda i måndags, förfestade lite at my place & sen gungade vi rejält på swea. Hade så jävla kul! inte haft så kul på länge asså!
Sen blev de mcdonalds & efter de smet vi in på drottninghögsbadet!
mitt fösta dopp i sommar, mitt i natten? haha





Snart ska jag iväg på en lägenhetsvisning :) Efter de ska jag på ett möte & senare ikväll är de poolparty på lime, så får se om jag drar dit innan jag ska jobba & dansa på nattklubben ikväll.

Men Nu ska jag duscha (;  puss!

SÅKLART så ska de regna när jag är ledig? Efter jobb igår fikade jag med vännerna, behövde prata av oss sen helgen. Sen blev de maxmat & efter de satt jag, emelie & alex på min balkong halva natten & lättade ännu mer på våra hjärtan, jag älskar verkligen er tjejer! ♥

Pappa släppte av keylian här imorse, så vi har busat & nu efter maten så ha han slocknat på toagolvet. Jag ska förflytta mig i tystnaden ut på balkongen med mitt kaffe, ingen som springer runt mina ben & vill leka med allt. ;p

Så här långt hår vill jag ha igeen! & jag vill bli mörkhårig ?

Den första januari vaknade jag i en främmande lägenhet. När jag skulle gå därifrån hade någon tagit min halsduk, det var den bästa halsduken jag någonsin haft och den saknar jag fortfarande hur tragiskt det än låter. Jag spottade många gånger i snön den dagen. Januari var månaden då jag började rota i gamla byrålådor, det var väl en sådan där tråkig vintertid då allt var tråkigt. Helt plötsligt hade jag förflyttat mig tillbaka i tiden två år bekantskaps- och känslomässigt. 
Jag fyllde arton år, min bästa present var smycket ballerinatjejen som hängde i ett halsband av mamma. I maj stampade jag på någon annans hjärta. Jag kunde verkligen inte sätta mig in i den situationen. Ledsen? Vadå hjärtesorg?  I juni stod jag vid Karpatos strandkant och såg ut över vad som nästan kunde blivit världens kanske vackraste bild om man tagit ett foto just då. Jag minns att jag önskade kärlek, att bli riktigt kär. Sommaren var helt fantastisk sedan. Jag har aldrig känt mig så levande som under den sommaren och den kommer jag att komma ihåg så länge jag har förmågan att minnas. Jag umgicks alltid med impulsiva sanija som lärde mig en hel del. Det var en tid som gav mycket magpirr. En del nätter åkte jag för fort på en röd moped, en del nätter drack jag vin ur tetra och en del nätter dansade jag hem.

Vi åt hallon som var stora som bigarråer, studerade vår snygga granne, vandrade och åt margarita jämt. Jag minns att jag skrek och hoppade i min säng en kväll i juli, det var en liten lyckorush som skickades hundratals mil från någon som kanske (tydligen) tänkte på mig. Jag vet inte om det var det som fick den där önskan att slå in lite halvhjärtat och nonchalant senare. Sommaren fortsatte att leka med mig, och jag lekte med den.
Jag var en drömmare. Jag drömde om hur livet borde vara och hur det skulle bli. Och tänk om livet var enkelt.
I augusti började skolan men med den dog inte leken. Nätterna blev lite kallare vilket resulterade i att vi sprang till fyrhögagatan klockan fyra om morgnarna.

I mitten av september tyckte nog någon däruppe att det var färdiglekt för min del, för plötsligt hände allt det som inte hade hänt. Från att dansa och skratta till att känna en konstant tyngd i bröstet, i magen, i hela jävla kroppen. Jag tror aldrig att jag kommer glömma den dagen.
” Är min nya frisör fin, eller är den för kort, nä jag är faktiskt nöjd” hade hon sagt bara dagen innan utanför klassrummet den morgonen. Dagen efter släpptes världens största bomb bissart i våra tonårsliv. Någon annans liv hade tagit slut. Någons hjärta hade slutat slå, för alltid, bara sådär.
Hennes liv var borta och hon var död nu, fick vi höra. Sandras famn var mitt hem den dagen. Det är fortfarande overkligt och jag tänker på henne nästan varje dag. 
Jag tänker på att livet är konstigt och orättvist och att hon var en människa som förtjänade livet, om någon.


Oktober var precis lika vidrig. Jag gick på mitt livs första begravning. Och jag grät. så otroligt mycke. När folk frågade hur jag mådde, övervägde jag allt inom mig en stund. Hur mådde jag? Mådde jag alls? Nej, jag mådde inte. Det ekade tomt inom mig. Jag var helt melankolisk. Tiden gick, men min värld stod stilla. ”Bra” svarade jag sedan. På två månader hade jag åldrats 20 år, tänkte jag ibland.

 
November var likadan. En del dagar gick jag som en robot mellan hemmet, skolan och jobbet. Den lilla tid jag var hemma ville jag helst inte ens vara det. Att hela tiden sysselsätta mig själv var ett effektivt sätt att undvika allt som fick mig att tänka, känna och må. Och sen så helt plötsligt blev det december och det bodde ingen julkänsla alls inom mig. Jag hade varit så upptagen med att inte tänka att jag inte ens märkt att vintern smugit sig på. Men det var min tur att få ett nerstampat hjärta, en kall natt grät jag i hans famn. Vilken pissig höst och vinter alltså. Men så kan jag åter börja andas normalt igen. Ingenting som har hänt kan bli ogjort, eller glömt.
En del minnen får mig att le, andra att sakna. Många minnen gör mig väldigt ledsen. Vilket år. Utmattande.  

Ena dagen tro att jag är vuxen och den andra dagen känna mig som en rebellisk fjortonåring vars högsta dröm är att fly allt. Jag har lärt mig en ordentlig läxa om begreppet kärlek. Tänk hur lycklig, för att inte tala om olycklig, en enskild organism kan göra en. Spelar ingen roll om det är ett träd, en kossa, hund eller en pojke. En organism, den rätta och den enda just då. Sjukt. Och kärleken till vännerna sen då, och familjen. Till vänner och familj räknas de som andas åt en när man själv inte har syre nog i lungorna. Det är de som ser sanningen bakom en mask av lögner, de som ser igenom en. De lindrar smärta och sorg.

 
Jag har aldrig varit så lycklig som under det här året, aldrig känt mig så fri.
Samtidigt har jag aldrig mått så dåligt. Aldrig haft så ont i kroppen. Aldrig varit så tom och känt mig så ensam.
Samtidigt som jag har föraktat kärlek så har jag förstått vilken sorts kärlek det är som räknas, som är på riktigt.
Livet har jag ifrågasatt en hel del. Jag har också vunnit respekt för livet, på grund av döden. Döden fick mig att inse hur värdefullt livet är.
Döden fick mig att inse att man ska skynda att älska. Det här året har varit magiskt men tragiskt.
Det bästa och det mest fruktansvärda.

Jag undrar om det är det här som är livet. Kontrasterna mellan varmt och kallt, mellan sött och surt och mellan hårt och mjukt. Är det här livet? Att det spritter av glädje i ena sidan av kroppen, men gör så obeskrivligt ont i den andra sidan. Att allting är upp och ner och bak och fram. Är livet att ena kvällen somna intill någon och tänka att det inte är så dumt i alla fall att andas, och dagen efter stå i köket och skära lök och bli alldeles gråtfärdig, men inte av löken, utan för att man har lust att gråta ändå? Livet måste vara att ligga på sängen och svinga ett gammalt mjukdjur över huvudet ibland för att två dagar senare sträcka ut armarna och snurra runt, runt, fortare och fortare och tillslut lägga sig på asfalten och brista ut i skratt. Det är viktigt att falla, slå sig, bli förlamad, sövas och såras för att slutligen kunna helas. Det är alla de kontraster som får livet att smaka någonting överhuvudtaget. Annars skulle det inte vara någon skillnad på liv och död.

allt det vi gör

de är ändå bara jag som lider av de här, varför ska jag ge dig detta när du trampar på mig såhär.
jag skadar bara mig själv.
cuz im still your unoffical girl ..

Ska strax iväg till jobb så väntar bara på att pappsen ska komma & hämta keylian (: De känns inte alls som fredag idag ;s är helt off & seg så efter jobb ska jag bara hem & mysa ner mig i soffan, jobb igen imorron 10. ;p så lika bra, sen på lörkvällen har en kill kompis fest så då slår vi klckarna i taket (:

Hoppas ni får en mysig fredag !! :)