So I turn my head to the north, swallow that pill that they call pride. The old me is dead and gone, the new me will be alright



Nu är jag färdig fixad & sitter med kaffet i köket, låter tankarna ta över som vanligt

Ibland sårar vi människor omedvetet. Vi sätter våra villkor först. Jag säger inte att det är fel. För det ska man göra ibland. Men ibland stänger vi ute människor innan vi gett dem en chans. Innan vi riktigt vet vad som är bäst för oss. Livet är fullt med överraskningar. Jag älskar att testa men är väl rädd för att bli sårad?. För de tror man är de värsta som kan hända. Men varför inte?
Ser ett mönster i min lillebror som han tagit efter mig. Jag känner mig som en dålig förebild, för jag har alltid varit den som tagit hand om mig själv, jag behöver ingen. men de är inte sant, alla behöver någon. Jag ser hur han kämpar med sig själv för att inte släppa in ngn. I början är de svårt, men sen är de hur lätt som helst man tror att man inte behöver någon för man är van. Men man vinner inget på de, man saknar en bit. Så varför ger vi inte den där chansen? Varför inte ta den där lilla risken? Jag saknar närhet. Jag saknar den där känslan i magen. Och om du kan ge mig den, så är den där lilla risken det bästa jag gjort..



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0