Och när du faller. Så tar du dig upp igen.

Jag vet att du känner att ditt liv är kantat av svek och tårar, att du undrar varför tryggheten valde att lämna just dig. Men jag ber dig, dölj inte dina talanger i det svarta hålet som ångesten skapat inom dig, du är för värdefull för det. För vi alla beundrar dig, dina tankegångar och ditt sätt att vara. Och du visar det som bäst när du inte är rädd, det är rädslan som förtär dig, som gömmer dina talanger i de svarta. Jag vet att du kan kämpa och jag vet att du är stark. Men, jag vet också; att ingen kan hjälpa dig genom nattens immande luft. Och jag vet att de andra tror att de kan, men jag vet att ett löfte om evig vänskap inte alltid är att lita på. Och jag vet att livet inte alltid är värt att leva genom dina ögon, för jag har sett det så många gånger själv. Och i mitt hjärta gör du hål med dina hårda ord om dig själv, sårar mer än de du kastar på mig. Jag vet att saknaden skadar. Den gör ont. Men mata dina talanger med dina svarta hål, och du kommer bli riktigt stor.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0